För tillfället är jag den absolut största beundraren av Facebook.
För ett par månader sedan sökte jag på namn i brist på annat och hittade stockholmaren som för några år sedan var min brevvän. Liten värld, tänkte jag och lade till henne som vän med ett fånigt leende på läpparna och tillhörande fnissande som fick andra bibliotekskunder att vända på sig.
Idag låg det tillsammans med räkningar och reklam ett handskrivet brev i lådan. Jag kände igen handstilen, jag anade avsändaren, men jag vågade inte tro för mycket. Det var min brevvän. Vi skrev till varandra i nästan tio år, slutade när vi blev såpass vuxna att finnarna tog över intellektet och idag fick jag ett brev igen. Ett handskrivet brev från tjejen som har haft fler nyanser på håret än jag visste att det gick att ha.
Egentligen ska det nog inte erkännas, men jag blev tårögd. Och enda anledningen till att jag mot allt förstånd erkänner det, är för hon gjorde det.
Hon heter också Johanna och allt är på topp nu.
Bortsett från mitt hem som jag har undvikit att städa i några timmar nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar